Nu är vi äntligen på plats i vårt permanenta hem, eller åtminstone vad som är vårt hem det kommande året. Det lilla blå huset med det lilla blå köket.
Den sena inflyttningen innebar att familjen fick spendera de första veckorna av det här äventyret i en källare i västra Reykjavík. Små källarutrymmen är ingen bra boplats för småbarnsfamiljer, men det är västra Reykjavík!
Vi bodde precis bredvid hemmaplanen för ett isländskt fotbollslag i högstadivisionen och Kasper och jag hann se ett par matcher. Nu har vi fått ett favoritlag här också. Áfram KR!
Den första veckan var vädret förskräckligt. Kasper bad om att få ta på sig mössan. Men sedan kom sommaren. Vi var ute hela dagarna med uppehåll endast för lunch och fotbolls-EM. Det fanns en fin lekplats bakom huset och KR:s träningsplaner blev till härliga ängar att springa på. Leo blev riktigt snabb mot slutet. Dessbättre så springer han snett när det skall gå riktigt fort så man hinner i kapp honom.
Pojkarna fick en gemensam kompis i en granne som hette Nikolaj. Han var tre år gammal och genomsnäll.
I västra Reykjavík finns det ett litet badhus som anses lite sunkigt med islänningarnas mått mätt men vi tyckte mycket om det och var där minst varannan dag. Det skall tilläggas att isländska badhus dock förlorar lite av sin charm när det är bra väder. Jag tycker bäst om dem när jag kan ligga i 40-gradigt vatten samtidigt som nordanvinden piskar isigt regn i pannan på mig.
Vi hade även på gångavstånd till centrum och ankorna i Tjörnin och hälsa på dem när helst vi ville. Ankorna fick bröd, barnen underhållning och pappa en perfekt latte. Jag kommer att sakna Vesturbaer.
Nu är det läggdags. Vi får fortsätta vår genomgång av ”the journey so far” i ett annat inlägg.
/Marcus
Den första veckan var vädret förskräckligt. Kasper bad om att få ta på sig mössan. Men sedan kom sommaren. Vi var ute hela dagarna med uppehåll endast för lunch och fotbolls-EM. Det fanns en fin lekplats bakom huset och KR:s träningsplaner blev till härliga ängar att springa på. Leo blev riktigt snabb mot slutet. Dessbättre så springer han snett när det skall gå riktigt fort så man hinner i kapp honom.
Pojkarna fick en gemensam kompis i en granne som hette Nikolaj. Han var tre år gammal och genomsnäll.
I västra Reykjavík finns det ett litet badhus som anses lite sunkigt med islänningarnas mått mätt men vi tyckte mycket om det och var där minst varannan dag. Det skall tilläggas att isländska badhus dock förlorar lite av sin charm när det är bra väder. Jag tycker bäst om dem när jag kan ligga i 40-gradigt vatten samtidigt som nordanvinden piskar isigt regn i pannan på mig.
Vi hade även på gångavstånd till centrum och ankorna i Tjörnin och hälsa på dem när helst vi ville. Ankorna fick bröd, barnen underhållning och pappa en perfekt latte. Jag kommer att sakna Vesturbaer.
Nu är det läggdags. Vi får fortsätta vår genomgång av ”the journey so far” i ett annat inlägg.
/Marcus
1 kommentar:
test, test
Skicka en kommentar